Hopp om livet

Jag kanske kan börja ana ljuset i tunneln...



Jag har hela tiden varit mycket positiv till förhållandet. Det kändes bra och rätt från början, man kunde känna den pirrande känslan av kärlek mellan dem som alltid finns precis i början när man träffats (ja, jag har också varit förälskad och nykär, nu är jag "bara" väldigt kär i min man). Att man sedan upptäcker att de två är väldigt lika till sinnet och verkar ha väldigt kul ihop är ju bara ett plus. Jag vet ju att hon är världens godaste, sötaste, snällaste och underbaraste tjej, men nu har jag också förstått att han är smart, välartikulerad, oerhört allmänbildad och charmig (han vet redan att han är söt). Jag har uppmuntrat henne att åka till honom och känt att hon har varit i trygga händer. Äsch, det är kanske tur att jag inte vet allt vad de gör. Nu hoppas jag bara att de är rädda om varandra, njuter av stunderna tillsammans och tar vara på den här tiden. Jag tror på kärleken och hoppas att de får ett långt lyckligt liv tillsammans, de har min välsignelse i alla fall (det där lät högtravande).

Som sagt, jag börjar vakna ur dvalan och ser lite mer positivt på framtiden, tänk vad en natts sömn kan åstadkomma.


"Och i ett ögonblick då allt står still
så får jag en chans att säga allt det jag aldrig sagt
så får jag en chans att ge dig allt det du aldrig haft
Men var för feg "

(kent)